Förstår ni er själva?
Jag är extremt beroende av trygghet. Jag måste ta det lugnt, andas och omges av de saker som gör mig trygg varje dag för att må bra. Och i vissa situationer behöver jag det extremt mycket, idag behöver jag det och det är helt okej. Jag vaknade halv sju men låg i sängen till kvart över tio, jag orkade inte gå upp och tillät mig själv att ligga där istället för att "rycka upp mig och ta en PW" som jag brukar. Nu har jag städat av lite hemma, ätit lunch och tagit på mig min mysdress (trygghet). Jag är inte alls i balans för att göra någonting viktigt idag eller svara på vissa samtal utan jag kommer sitta och redigera, kanske kolla på serier, ringa min bästavän, ta en lång dusch med tända ljus eller ta en promenad om suget dyker upp.
Ta hand om mig själv helt enkelt!
Jag är inte mer än människa, jag kommer nog aldrig förstå hur påverkad jag blir av vissa saker men istället för att problematisera det så mycket så accepterar jag det. Jag är såhär och jag vet hur jag hanterar situationen för att må bättre, vilket är viktigast i slutändan. Jag vet även att behovet av trygghet är så starkt för att jag haft perioder i livet, precis som många andra. Där rosa elefanter inte flugit på himmelen så att säga. Jag har många gånger funderat på att berätta "min historia" för att kunna hjälpa andra, jag vet ju om att många unga människor ser upp till mig. Men jag har sett hur psykopater på SSO använder folks svagheter emot dom. Jag tänker inte ge någon det nöjet om jag skulle hamna i en situation att mitt förflutna och privata delar av mitt liv dras upp för att såra mig. Jag är inte redo helt enkelt, tyvärr.
Men ni kanske orkar höra varför jag är så obalanserad just nu och hur jag hanterar det? Jo det är en ganska liten sak egentligen, men stor för mig.. Jag har nämligen aldrig varit tvungen att ha ett jobb, eller erfarenhet behöver alla men jag har inte behövt pengarna. Jag har en högskoleutbildning men tog ett sabbatsår eftersom jag hade möjligheten, det har lett till en ångest över att ta tag i livet (vilket nog alla som tagit sabbatsår känner). Den ångesten har varit lite större än jag vågat erkänna för mig själv och andra. Tanken på att jobba 40h i veckan har skrämt mig en aning, kan man ens ha ett liv förutom jobbet? Men jag har äntligen tagit steget och hittat en plats som jag tror är optimal för mig just nu, det känns väldigt bra. MEN en annan chef som jag velat träffa för intervju har av någon anledning tagit för givet att jag ska börja jobba för hen utan att vi ens träffats (min kompis chef). Jag var redan under press med själva jobbsökandet, att jag blir pressad av den här chefen ytterligare fick en spärr att smälla igen så jävla hårt och hela min hjärna och kropp totalvägrar. Jag blev ledsen, pressad till max och utmattad.
Det känns nu helt omöjligt för mig att ens träffa den här chefen och jag vill helst av allt dra mig ur. Inte bara dra mig ur och inte träffa hen utan även dra mig ur hela jobbsök grejen och strunta i platsen som känns bra. Men det kommer jag inte tillåta min kropp att göra, men ja.. spärren vill. I dessa lägen blir jag otrygg och behöver en stor dos av mina rutiner och vanor. Sån är jag och det är helt okej, så länge man fortsätter utmana sig själv och inte tillåter känslorna att styra alldeles för mycket. Jag kommer alltså inte träffa chefen jag känner mig pressad av, jag behöver inte utsätta mig själv för det. Istället ska jag fokusera på platsen som tilltalar mig och göra allt för att få det jobbet. Men just nu ska jag ta hand om mig själv och fylla på med positiv energi. Ibland mår man inte bäst av att bevisa saker för sig själv och andra utan ibland mår man bäst av att bara lyssna på sin kropp. Vad säger den egentligen? Varför reagerar den såhär?
Och viktigast av allt.. Vad mår jag bäst av att göra?